Fredrik Lindberg
Anteckningar från en by
Härnösands Konsthall, till 13 nov.

Om minnen, syner och drömska hågkomster från ofta Västerbottens inland handlar Fredrik Lindbergs målningar i konsthallens galleri. En brunmurrig grådager hänger över bilderna, som om vardagens berättelser en gång för alla är interfolierade i ett dystert sjok, speciellt när det handlar om de stora skogarna, med ensamhet, slitsamhet och aldrig besannade drömmar. Lindberg målar avsiktsfullt lite kantigt och naivistiskt, med återkommande ”fel” när det gäller perspektiv, proportioner och komposition, men med tyngdpunkt i motivet, om det så handlar om hus, människor, jakt och fiske eller något karaktäristiskt i ett landskap. Det som Fredrik Lindberg infogat, och som räddar honom från det platta återgivandet, är olika surrealistiska och burleskt konsthistoriska inslag som gjuter in en slags torr och drastisk poesi i bilderna.

©BUS/Fredrik Lindberg 2010, Byfåne skottar jord, olja

Kanske måste Lindbergs sätt att gestalta ha den lite kantiga och symboliska form som anekdoten, hågkomsten eller den associativa poängen kräver i sitt sammanhang av norrländskt historieberättande i grådagersväder. I ”Tjäderminnen” svävar en pojke uppe i skyn hängande under en fisk som styr fram likt ett luftskepp. I en annan målning, ”Balladen om svordomar”, sitter en grann fågel och ruvar stolt på en seriebubbla om hem och gemenskap medan en liten medeltida klädd jägare står beredd med pil och båge i andra hörnet. Träden står svarta och byn öppnar sig i en dalgång, hela scenariet skulle kunna vara parafras på Pieter Bruegels d.ä. 1500-tals målning ”Jagare i snö”. Någon oansenlig figur hämtad därifrån kan mycket väl också vara huvudpersonen i den bruna och karga lilla bilden ”Byfåne skottar jord”. Drastisk perspektivförskjutning finns även i ”Estradör” där den ofta återkommande pojken sitter som en lilleputt på vedhögen intill en vitskäggig gammal farbror. I ödebygden kan det sköna livet bara finnas i tankarna, som den solstol som dyker upp i en tankebubbla i ”Där solen aldrig ler”.

I Fredrik Lindbergs anteckningar från en by blir byn och landskapet en kuliss för egna inre drömmar om konst, kulturell identitet, nostalgi eller längtan efter andra tider, andra platser. Den lätt melankoliska, sepiafärgade ton som hänger över utställningen understryker det romantiska draget, att det mesta och viktigaste pågår under ytan av våra sociala eller geografiska hemvister. Lindbergs tillskruvade och surrealistiska berättarglädje är kanske den byfåne som skottar jord just i sökandet efter detta.

Text och foto: Jan K Persson
2010-10-28